Linda

Så vackert i tystnad

Och doft dold av två människor vars hjärtan dunkar i takt

Läskigt trovärdigt

Långt bort ifrån min idylls sanning

Är det egentligen krångligare än så?

Fast kanske måste ömkan innebära att samvetet skavs

Den friska luften sipprar in emot mitt slitna skrivbord

Ljusa kanter, nötta av många års mark till papper som föder sagor

Jag är rädd för otroheten,

I att ingen är menad sådan kärlek

Ett djupt andetag och ett skarpt hjärtslag

Dom nötta kanterna vars bruna trä börjar skymta fram,

Har samma färg som dina ögon

Och jag kämpar, för att inte drunkna i extas

Tack vackra morgon, filmen The Reader, 3:e koppet hett chai te, och en harmonisk ensamhet för inspiration.