Linda

Vänskap som dör, kärlek som inte skapats

Saknaden efter mening fyller mina dagar

Jag vaknar upp, gör det som borde göras, finns till och söndriga själar lagar

Men min egen har jag gömt

Under bråte av dammiga minnen

Tömt,

Alla känslorna som en gång fanns

Men bara jag tog tiden att lyssna till mitt hjärta riktigt noga,

Skulle jag hitta dom där inne, någonstans

Trots bekymmer högre än klippiga, snötäckta berg

Skickar jag med fantasin var natt en snövit duva

Att försöka nå mina drömmar

Trots att bekännelsen av min fel fyllda, men ärliga insida ömmar

För starkhet är att tro

Fast det är omöjligt att egentligen lyckas

Och att acceptera sina brister

Även om det inte kan kallas enkelt

För tillslut lär man sig att det bara är falskheten man faktiskt mister



Dikten är somsagt ett tankeverk med några månader på nacken.
Bilden, någon gång ifrån förra sommaren/hösten.