Linda

Nu lägger jag upp ett påhittat kärleksbrev, skrivet någon gång under våren 2010,
under ett skrivarprojekt med tema Kärlek, i skolan.

                                                                                                      Daterat: 22 Oktober 2009.

Senast jag såg dig blåste ditt mjuka, halvlockiga, långa, blonda hår över dina smala bleka axlar, medan du skyndade över övergångsstället, bort mot Citypace Street.

Om jag inte minns helt fel var det i onsdags kväll, och höstlövens färgglada färger lyste som guld, blodröda och lilaskiftande rubiner, överallt runt omkring dig.

Hela bilden var så vacker.

Bilden av dig.
Sarah, din närhet får min kropp helt fysiskt att skälva till, och att få smeka över dina tydligt urskiljande skuldeblad, eller att få lägga armen omkring dig för att värma eller ge dig känslan av behörighet och trygghet, tar mitt hjärta upp på vidder och höjder jag inte trodde var möjligt.

Med dig får jag känslan av att ingenting är omöjligt. Min kärlek till dig är så stark, jag betvivlar inte att om jag hade använt kraften den ger, skulle jag kunna göra hästar till vackra enhörningar med skimrande vitgrå päls, silkes manar och silverhorn, och se dom svävande flyga iväg upp mot skyn, och evigheten, Flyga för oss.

Jag kämpar för att inte drunkna i dina himmelsblåa ögon, trots att det bemärks rent av omöjligt, tänker jag aldrig sluta upp att ta mina kravlande simtag.

Att säga att du är allt jag någonsin drömt om känns klyschigt, du är mer något av alltingen jag trodde det inte gick att hitta.

Tanken jag dyrkar mest av allt i hela världen är en framtid delad med dig, men gång på gång för jag skarpt säga till mig själv att sluta förutspå tid som ännu inte är inne.

En relation är som ett ömtåligt timglas, och så länge sanden rinner som den ska lever lyckan, men likväl kan den snabbt börja rinna snett, i följd av att timglaset välts, och krossas.

Därför har jag beslutat mig att leva för varje dag som jag får med dig.
Den bästa känslan som går att uppleva är att få möta dina naturligt näst intill blodröda läppar, eller att få dom att le så hela mitt hjärta skakandes börjar smälta.

I vilket fall som helst, kan jag lova dig att jag har isolerat vårat timglas med extra tjocka väggar.

Jag älskar dig Sarah, så mycket, och hoppas på att för alltid få ha tillgång till lyckan och turen att få höra dina hjärtslag, dunka så harmoniskt emot mina.

All min kärlek!

Din Simon