I dunklet av en dröm

Det dunklar under skuggor
Hoppet
Blott mörka skuggor, genomträngande och dova
Hopplösheten talar, och allt som en gång betydde något, bäddas in i förtryck
Skrivna av tankar som inte talar, bara ser ner på någon likadan som du och jag

En skamsen tystnad, för våra ihåliga själar
Ombedda att förintas av hettans brinnande lågor på bål, i satans tecken
Ty synderna är endast våra egna,
Vi är bara människor, fagert sköra, omen slående hjärtan kan betyda något
Satan finns i oss,
Blott kan mörkret ofrivilligt besegras av en ljus tid,
De dagar vi delar samma sorg och kärlek, i bådas vår ägo

Luciadikten!

När kylan tränger fram, över landskap och genomfrusna bröst i mörka tider
Behövs det uns av värme på jorden, ett omen svagt ljus, med hoppets budskap som själ
Lucia är kommen ikväll, skrider över ett snövitt landskap och ska bringa tro för stjärnan
Lysa världen med min krona, denna kalla decembertid

Jag ska lysa upp jorden en stund
Fylla hjärtan med jule längtans und
För om hoppet överlever denna natt
Förblir människors välvilja en levande skatt

Världen ska överleva ondska genom en kärlekens profet
Och så länge vi tror på under, blir slutmålet godhet

21 december 2010

För egentligen, egentligen är det kanske bra,
Hur vi skapar ett forum med liknelser, för sådana som oss
Vi är inte profeter, kanske blott enkla delare, av en tystnad

Ett uns av hoppet, precis som den glittrande lagda snön, i denna kalla december
Ty ingen må vara vis nog att tolka och sedan föra någon annans talan,
Och det bästa som finns,
Är att vi har varandra

Tystnaden har varken själ eller ende, men så länge vi delar vägen fram,
Skonas våra hjärtan ifrån ensamhetens giriga törst

RSS 2.0