Avskriveri är bra för själen. Eller något
Ögon i stan möter förutom vinden och varandras blickar med tomma måsten som svar,
Flygande löv med nyanser i ren fantasis vackraste färger, de farligt röda som blod, de gröna som ännu vill leva i sommarens sista minuter några få klockslag till, de som lyser i speciell orange som augustis allra sista solnedgång, och de som skimrar i renaste guld
Minnena bleknar otroligt, och det är som om den lysande kärleken vi hade aldrig på riktigt fanns
September vinden tar mig bort
Våra liv delar inte parallell bana längre, framtiden finns någon annanstans
Löven flyttar ständigt med vinden, solen ger dom ett vila och vattendropparna silverstänk
Jag undrar vart dom är på väg, och om ödet bestämt dess resas slutstation i förtid
Segrar krafter eller viljor egentligen, när man tror sig veta säkert vad man vill åt?
Är det lättnad eller tragedi att sådan kärlek med tiden faktiskt kan dö ut?
Som julljusen vi tände tillsammans för att värma våra kalla själar en sen decemberkväll,
Så slocknade även magin
Min halsduk är tjock, den stickade koftan nära inpå kroppen, mitt röda hår med blonda inslag ifrån ifrån sommaren blåser bråkande med vinden i takt med min steg,
och ljusblåa ögon lyser förväntansfulla
September vinden tillsammans med solen för mig inte längre bort
En blick på höstlövens färgsprakande liv som bildar levande tavlor,
ett djupt andetag med frisk luft av någonting nytt
Jag har hittat hem
Bilden tagen i förra veckan, bilderna ifrån förra inlägget likaså.
Självutlösaren, the way to go!
