Ro tills lyckan når dig ifrån motsatt håll
Det är emot ingenmans land han är påväg, oäktingen
I ingenmans båt, med en åra av trä till hjälp att förflytta sig i tiden
Fly ifrån en mörk början, hoppfull
Paddlar trevande,
Efter en ljusare morgondag
Han är ännu ung, mannen
Inte trött och grå, bara vilsen
Tom på lyckorus, och en hand att ta i sin
Havet stormar, och saltstänk liknar tårar på hans skrovna kind
Men mannen gråter inte, han ler av glädje inuti
Ty dagen i morgon kan ingen, blott utav religion eller ett guldkantat näste spå
Och en fattig mans åra kan vara ett vackert sällskap
Då tankarna på en ljus framtid
Ger en ork att aldrig sluta upp att paddla,
Förrän ingenmans båt stöter i kajen, i nytt land
I ingenmans båt, med en åra av trä till hjälp att förflytta sig i tiden
Fly ifrån en mörk början, hoppfull
Paddlar trevande,
Efter en ljusare morgondag
Han är ännu ung, mannen
Inte trött och grå, bara vilsen
Tom på lyckorus, och en hand att ta i sin
Havet stormar, och saltstänk liknar tårar på hans skrovna kind
Men mannen gråter inte, han ler av glädje inuti
Ty dagen i morgon kan ingen, blott utav religion eller ett guldkantat näste spå
Och en fattig mans åra kan vara ett vackert sällskap
Då tankarna på en ljus framtid
Ger en ork att aldrig sluta upp att paddla,
Förrän ingenmans båt stöter i kajen, i nytt land
Blodsbröder
Vi drack våra synder, drack dom som blod
Själen var chockerad, blottad
Och du sög musten ur mitt dova hjärta
Blott så ovetande
Ty vi föll inom ramen av lyckans lott,
Dess moder förbarmade sig över oss, tog oss intill sin trygga barm
Vi slapp alla de dagar,
Ni led ett skoningslöst öde, med djävulens lyst i förskräckta barnaögon
Vi blev skonade i vår oduglighet
Och ni blev de andra
I en värld så långt ifrån vår,
Att vi inte ägnar bedjande tankar åt varandra
Ty våra själar blöder redan, och såren ältar oss inifrån
Vi var aldrig värda våra öden, och slutsatsen ter sig stark,
Vi kom till himmelen som barna bråten, ni till helvetet
Samma mörka dagar väntar oss,
Och samma ljus, skall ni en dag få gå tillmötes
Själen var chockerad, blottad
Och du sög musten ur mitt dova hjärta
Blott så ovetande
Ty vi föll inom ramen av lyckans lott,
Dess moder förbarmade sig över oss, tog oss intill sin trygga barm
Vi slapp alla de dagar,
Ni led ett skoningslöst öde, med djävulens lyst i förskräckta barnaögon
Vi blev skonade i vår oduglighet
Och ni blev de andra
I en värld så långt ifrån vår,
Att vi inte ägnar bedjande tankar åt varandra
Ty våra själar blöder redan, och såren ältar oss inifrån
Vi var aldrig värda våra öden, och slutsatsen ter sig stark,
Vi kom till himmelen som barna bråten, ni till helvetet
Samma mörka dagar väntar oss,
Och samma ljus, skall ni en dag få gå tillmötes
Spöktimmars död gynnar stoltheten
Det är en stolt själ, som talar inatt
Men så skör inuti
Krossad, endast i sällskap av sin skuggas skärvor
Skärvor av svek, och ensamhetens dova andetag
Tysta timmar passerar, klockslagen flämtar inte bedjande
Natten är sig väl prövad, mörk i svart, och oändlig
Åren flickan har på nacken, har bidragit till en förändrad världsbild
Spöktimmen skrämmer henne inte längre
Inga varulvar härjar, dock andetag i vrede, längtansfullt
Ty hennes egna andning, är de enda ljud som är vid liv
För magert, för att te sig sällskap, åt en klarvaken flicka
Även då spöktimmens minuter är räknade, och senare vilar för oändlig tid
I sin stilla grav
