Dagen vi slutar våga bygger ensamhetens dejavú sitt näste över själen
Jag kanske döljer de lite för alla de andra
Kanske inte visar att förutom att slippa somna ensam
Efter alkohol och krossade drömmer
Njuter jag en aning av att skåda din kind intill min kudde
I ett morgonljus
Kanske inte visar fullt ut
Var jag finner min början eller mitt slut
Men jag vet säkert att idag är allting inte som det var igår
För jag vill visa byn var jag kom ifrån
Och fastän träden till och med döljer utsikten emot sjön
Vill jag höra vad du anser om den gröna färg
Vårlöven bär
Präst, redaktör, ingenjör eller konduktör
Ni kommer aldrig kunna se någonting
Du slöt ett par tomma ögon, och hoppades
Att imorgon suktar inte din ensamhet lika starkt
Du kysste hennes vackra läppar
I förhoppning om att få nudda samma hud morgonen därpå
För att förena kärlek för alltid
Antagligen svävar vi i utarbetad kärlek, du och jag
Precis som alla andra hjärtan utan handlingskraft
Jag klonar inte de nedsända guld av solen som lever rövare på älven
Stjäl blott sekunder av mitt liv
Fruktar istället den bisarra sanning av att vakna med rynkor i pannan
Och fortfarande minnas dig
Kommentarer
Trackback
