Linda

Senare med facit i handen, sådär svart på vitt
Då känns sanningen plötsligt skrämmande logisk

Havet är blåare än tåren

Bevisligen kan salta vågor slå hårdare än ett hjärta

Världen är egentligen så vacker,

Men vi lever alldeles för långt ifrån oss själva, för att känna det

Klagoande, lyssna nu till mina ord

Visa ni där uppe, vi har ett ansvar och vi nog så väl vet

Hur enkelt det är att skapa otakt i en snurrande planet

Hon hette Elin och var blott tretton år,

Föll inför samhällets skyltande ideal då hon levde sin fjortonde vår

Ville inte vara någon annan än sig själv, men man vill ju bli som de som lyckas

Omedvetande om ett lidande ersatte hon livet med ångest

Den mörka demon, som vi har här ringlande här ibland oss

Endast somliga har styrkan att överleva ett gatlopp

Samhället slaktade en flickas glädje, plus alla de som bara såg på

Höstlöven har dansat guldvals över gravstenen,

Och flingor fallit som en bädd i ett försök att trösta alla de vilseledda

Ty det går inte att nå lycka genom att sälja själen till ett idiotiskt perspektiv

Ja flickan hette Elin, och var blott tretton år

Fåglarna sjunger för alla de som saknar någon

Dagen då hon skulle ha påbörjat sin femtonde vår

Vågorna slår än såsom livet måste gå vidare,

Kanske kan de ensamma tycka sig höra hjärtslag utav de salta slag emot en tyst hamn

För en stund önska, att lätet kom ifrån deras saknades famn