Paradoxa delar utav en ihopbyggd komet
Skiftande väderlekar löper parallellt med klockan
Oj vad det var längesedan nu
Min strupe är avundsjuk på vinden, törstar efter någonting som kan få mig levande
Fastnat i vardag inuti en kropp där skalet inte ter sig an att kläckas
Jag kommer inte loss men du är den enda i världen, mellan strålar och regndroppar
Som ignorerar tiden och kan göra repor i höljet som skyler för själens alla hemligheter
Som att bli överkörd av ett ånglock, men ändå stå upp
Eller välja med hjärtat framför vad vi förväntas vara inför världen
Men vad är kärlek och hur ska man annars hitta det?
Jag föll isär men du lagade paradoxa delar med dina ord om hur vi en dag ska sväva
Sen kom vinden jag inte kände över en kind som aldrig blev rosig
En lyckad process att bända upp gångjärnen,
Gångjärnen kopparfärgade av för många klockslag,
De där jag föreföll mig att leva utan vetskap om vad som fanns utanför
Men vad är kärlek?
Att plocka ihop någon som fallit i delar blott mist vettet om hur pusselbitarna ska läggas
Att kunna bända isär ett konversiellt skal för att få någon på benen
Som en tändsticka kan skapa en låga så exploderar jag ut i tusental
Bevismaterialet är tillgängligt för världen ty vinden smeker nu en rödlätt kind
Ihoppusslad och öppnad på samma gång
Fysiskt på benen och hjärnan i en vals psyket inte kan förklara, blott ändå känna
Hur stegen verkar tillge en slags rofylldhet
Kan det vara kärlek?
Oj vad det var längesedan nu
Min strupe är avundsjuk på vinden, törstar efter någonting som kan få mig levande
Fastnat i vardag inuti en kropp där skalet inte ter sig an att kläckas
Jag kommer inte loss men du är den enda i världen, mellan strålar och regndroppar
Som ignorerar tiden och kan göra repor i höljet som skyler för själens alla hemligheter
Som att bli överkörd av ett ånglock, men ändå stå upp
Eller välja med hjärtat framför vad vi förväntas vara inför världen
Men vad är kärlek och hur ska man annars hitta det?
Jag föll isär men du lagade paradoxa delar med dina ord om hur vi en dag ska sväva
Sen kom vinden jag inte kände över en kind som aldrig blev rosig
En lyckad process att bända upp gångjärnen,
Gångjärnen kopparfärgade av för många klockslag,
De där jag föreföll mig att leva utan vetskap om vad som fanns utanför
Men vad är kärlek?
Att plocka ihop någon som fallit i delar blott mist vettet om hur pusselbitarna ska läggas
Att kunna bända isär ett konversiellt skal för att få någon på benen
Som en tändsticka kan skapa en låga så exploderar jag ut i tusental
Bevismaterialet är tillgängligt för världen ty vinden smeker nu en rödlätt kind
Ihoppusslad och öppnad på samma gång
Fysiskt på benen och hjärnan i en vals psyket inte kan förklara, blott ändå känna
Hur stegen verkar tillge en slags rofylldhet
Kan det vara kärlek?
Kommentarer
Trackback
