Patetisk kärlek blir min tragiska död
Det är så tragiskt, en smula patetiskt
Drömma om någon man inte kan få, någon som värmer själen i någon annans armar
I kväll lyder brist på belåtenhet av att vara ensam, och jag vill ha dig syndigt här
Titta in i ögon av havets ton, och med samma djup
Farligt och stormigt, en otämjd del man inte törs släppa
Det är ensidigt, ännu mer patetiskt när natten borde fört mig till John Blund,
Men istället bläddrar jag igenom dammiga, slitna foton ifrån ditt liv
I jakt på säg vad, för jag vet inte
Kanske någon slags förståelse, om varför
Gamla visa drottning Kristina, undra om hon ägt förmågan att kunna tala mig till förstånd
Förklarat om vett och det obegripliga, varför, varför
Nu när stjärnorna är det enda som lyser för hoppet och någon slags tro i natt
Varför kan jag inte sluta att älska dig?
Att darra i sorg, och av en ensamhet så stark
Att själen sakta fryser, sluts och ingen vet, bara jag och du och Uppsalas kyrkklockor som klingar varje september för oss så som den dagen ifrån då
Att ditt hjärta, ett jag aldrig kan nå igen är den enda medicinen som kan läka
Tina upp, ett fruset hjärta och läka en illa skadad själ
Så illa tilltygad, så sargad och förstörd en människa kan bli utan sin bit av ljus i livet
Bortom all räddning, som en skadeskjuten duva på fel sida om krigets mur
En sista och enda chans dör, samtidigt som någon tar sitt sista andetag
Himlens alla stjärnor borde slockna, för kärleken är så ifrån liv den kan vara
Kanske att läsa mellan raderna, kan vara ett sista hopp om en förklaring till varför
Varför duvan som kom i fredens tecken fick offra sina levnadsdagar,
Varför stjärnorna trots att de borde, aldrig slutar lysa så klart, eller förklara
Förklara varför, varför jag aldrig kan sluta älska dig
Drömma om någon man inte kan få, någon som värmer själen i någon annans armar
I kväll lyder brist på belåtenhet av att vara ensam, och jag vill ha dig syndigt här
Titta in i ögon av havets ton, och med samma djup
Farligt och stormigt, en otämjd del man inte törs släppa
Det är ensidigt, ännu mer patetiskt när natten borde fört mig till John Blund,
Men istället bläddrar jag igenom dammiga, slitna foton ifrån ditt liv
I jakt på säg vad, för jag vet inte
Kanske någon slags förståelse, om varför
Gamla visa drottning Kristina, undra om hon ägt förmågan att kunna tala mig till förstånd
Förklarat om vett och det obegripliga, varför, varför
Nu när stjärnorna är det enda som lyser för hoppet och någon slags tro i natt
Varför kan jag inte sluta att älska dig?
Att darra i sorg, och av en ensamhet så stark
Att själen sakta fryser, sluts och ingen vet, bara jag och du och Uppsalas kyrkklockor som klingar varje september för oss så som den dagen ifrån då
Att ditt hjärta, ett jag aldrig kan nå igen är den enda medicinen som kan läka
Tina upp, ett fruset hjärta och läka en illa skadad själ
Så illa tilltygad, så sargad och förstörd en människa kan bli utan sin bit av ljus i livet
Bortom all räddning, som en skadeskjuten duva på fel sida om krigets mur
En sista och enda chans dör, samtidigt som någon tar sitt sista andetag
Himlens alla stjärnor borde slockna, för kärleken är så ifrån liv den kan vara
Kanske att läsa mellan raderna, kan vara ett sista hopp om en förklaring till varför
Varför duvan som kom i fredens tecken fick offra sina levnadsdagar,
Varför stjärnorna trots att de borde, aldrig slutar lysa så klart, eller förklara
Förklara varför, varför jag aldrig kan sluta älska dig
Spår av ett delat andetag
För visst är det så, att tiden är som det vita i mörker månaderna
Döljer steg för steg var vi har varit i takt med att sekunderna tickar,
precis som fotspår i snön tillslut inte finns kvar mer
Starka känslor går att förneka i sekel och evighet
Men kan de någonsin dö?
Tömmas så på blodspill att ett andetag inte längre ryms,
Likt ett hjärta slutar slå
Det är mörka nätter nu, hjältemod är vad vi suktar efter för att känna duglighet
Kalla stunder, vill huvudet prisas med en krona av juvel,
För att en stund bli värmd, omen av falskhet
För både du och jag vet att egentligen fryser ditt kalla hjärta,
Och juvelerna är av plast
Var är ditt hjältemod nu min krigare, och varför snöar inte spåren av oss igen som de borde?
Snön är här som aldrig förut, stora glittrande flingor med ett budskap om hoppet,
faller ner om gör vår mörka jord ett uns ljusare
Ljus tänds i kretsar, i tappra godhjärtade försök att nå värmen utan en svart själ
Det är så kallt i natt, att frosten stelnar andetagen, och inga famnar fungerar
Det är fläckigt, sönder i bitar, som ett pussel med ett antal bitar förlorade
Lite undangömt bakom bråte för att glömmas, men ändå så finns det där
Minnena av oss och någonting vi delar som inte går att sätta ord på
Men hur många timmar det än går, hur många fotspår vi än har vandrat i snöstorm
Har tiden och skyfallet aldrig, riktigt snöat igen våra dagar
Döljer steg för steg var vi har varit i takt med att sekunderna tickar,
precis som fotspår i snön tillslut inte finns kvar mer
Starka känslor går att förneka i sekel och evighet
Men kan de någonsin dö?
Tömmas så på blodspill att ett andetag inte längre ryms,
Likt ett hjärta slutar slå
Det är mörka nätter nu, hjältemod är vad vi suktar efter för att känna duglighet
Kalla stunder, vill huvudet prisas med en krona av juvel,
För att en stund bli värmd, omen av falskhet
För både du och jag vet att egentligen fryser ditt kalla hjärta,
Och juvelerna är av plast
Var är ditt hjältemod nu min krigare, och varför snöar inte spåren av oss igen som de borde?
Snön är här som aldrig förut, stora glittrande flingor med ett budskap om hoppet,
faller ner om gör vår mörka jord ett uns ljusare
Ljus tänds i kretsar, i tappra godhjärtade försök att nå värmen utan en svart själ
Det är så kallt i natt, att frosten stelnar andetagen, och inga famnar fungerar
Det är fläckigt, sönder i bitar, som ett pussel med ett antal bitar förlorade
Lite undangömt bakom bråte för att glömmas, men ändå så finns det där
Minnena av oss och någonting vi delar som inte går att sätta ord på
Men hur många timmar det än går, hur många fotspår vi än har vandrat i snöstorm
Har tiden och skyfallet aldrig, riktigt snöat igen våra dagar
Flaskpost som ett förlåt ifrån ett hjärta
Du är ju så vacker
Så vacker, när du dansar
För kvällar som dessa, för tillfällen utan vett och med huvudet långt ifrån bön
Jag tog flaskan i kväll, natten och hoppade på tåget med chans till en okänd slutstation
Glömde och förträngde oss, predikade bort min helhet medan regnet smattrade
I en busskur, var på väg mot en kväll jag inte minns
Dagen efter dunkar samvetet och törsten, ger denna kunskap en vishet?
Jag sänder iväg tiden i de tomma flaskorna ifrån innatt
I flaskpost långt, långt bort, över horisonten och ett guppande hav,
För det gör ont att minnas vissa timmar
Nu är tiden på böljan blå inlåst i glas, men annars är flaskorna lika tomma som mitt bröst
Det river och sliter, kanske är det storm och orkan på atlanten idag?
Kanske är du också sliten itu, men saknar svagheten att tala högt
Kanske ses vi aldrig igen, och flaskorna skvalpar på de salta vågorna för alltid
Så vacker, när du dansar
För kvällar som dessa, för tillfällen utan vett och med huvudet långt ifrån bön
Jag tog flaskan i kväll, natten och hoppade på tåget med chans till en okänd slutstation
Glömde och förträngde oss, predikade bort min helhet medan regnet smattrade
I en busskur, var på väg mot en kväll jag inte minns
Dagen efter dunkar samvetet och törsten, ger denna kunskap en vishet?
Jag sänder iväg tiden i de tomma flaskorna ifrån innatt
I flaskpost långt, långt bort, över horisonten och ett guppande hav,
För det gör ont att minnas vissa timmar
Nu är tiden på böljan blå inlåst i glas, men annars är flaskorna lika tomma som mitt bröst
Det river och sliter, kanske är det storm och orkan på atlanten idag?
Kanske är du också sliten itu, men saknar svagheten att tala högt
Kanske ses vi aldrig igen, och flaskorna skvalpar på de salta vågorna för alltid
Dagar man önskar alltid vore ett självklart bagage
Jag vill också vara vacker, precis som du
Dansa i dimman, låta natten vara vaken tid och dagen falla i glöm
Precis så dold av vimlet, att ingen kan se eller sukta efter en aning sanning
Om hur åtråvärt en värld aldrig är, när du är på ett annat dansgolv, i en annan värld
Frosten och stjärnorna glittrar i kväll, som en hoppets konstrast till mörka skuggor
En tid i ro samt en otid i vekhet, jag leker med tanken på ett par törstande läppar till svar
Någonstans därute, kanske möts vi och delar en cigarett under en kväll vi inte kommer minnas
Delar glöden på en cancerpinne, och värmen när våra längtande kroppar möts
Världen är det största som finns och så liten att det kan få plats på bilder
Kärlek är omätt och i flera decibel, en okänd yta
Kanske bultar mitt hjärta starkare ditt, för något vi inte kan se
Men i kväll lever nutid som vår enda livstid som bör prisas
Och inga demoner kommer härja nu, för vi delar allting som om de vore för alltid
Dansa i dimman, låta natten vara vaken tid och dagen falla i glöm
Precis så dold av vimlet, att ingen kan se eller sukta efter en aning sanning
Om hur åtråvärt en värld aldrig är, när du är på ett annat dansgolv, i en annan värld
Frosten och stjärnorna glittrar i kväll, som en hoppets konstrast till mörka skuggor
En tid i ro samt en otid i vekhet, jag leker med tanken på ett par törstande läppar till svar
Någonstans därute, kanske möts vi och delar en cigarett under en kväll vi inte kommer minnas
Delar glöden på en cancerpinne, och värmen när våra längtande kroppar möts
Världen är det största som finns och så liten att det kan få plats på bilder
Kärlek är omätt och i flera decibel, en okänd yta
Kanske bultar mitt hjärta starkare ditt, för något vi inte kan se
Men i kväll lever nutid som vår enda livstid som bör prisas
Och inga demoner kommer härja nu, för vi delar allting som om de vore för alltid
Ingen alls, men bara du
Som att få tillgång till evigt lyckligt liv i något sagolikt värme land,
Men jag måste välja Sverige, en grå verklighet
För de kala trädens skelett, utan hopp och utan trygghet
Lyser mer av guld en kort period, än vad strändernas hav någonsin blir oändligt blåa
Och guldklimparna sprids med vinden, omen bara för en tid
Så glittrar det mer för mig, än vad evigheten ger
Vad den ger eller borde, vem vet egentligen vad som är rätt
Varför slutar alltid handlingarna någonstans intill dig vareviga gång, så avklätt, ärligt och naket?
Det är sen timme och jag ligger intill ett gott hjärta
Ändå, kan jag aldrig vakna, utan att ha drömt det sista bladet i boken om dig
Är det illusion eller en galen slump, hur våra öden alltid lyckas att mötas
Vänskap eller kärlek, väcker galenskap liken på kyrkogården när vinden stormar i natt?
Varje gång livet dalar ner till bristgränsen, eller en silver färgad tår av lycka rinner längs en kind i krokig väg likt Donau flyter fram,
Andas jag aldrig helt ensam, för är det kyla och frost i natten, hur stor otroligheten en är
Så möter min beklädda andning något och man kan urskilja ditt svar,
Vart världen än befinner sig i natten och alltid
Men jag måste välja Sverige, en grå verklighet
För de kala trädens skelett, utan hopp och utan trygghet
Lyser mer av guld en kort period, än vad strändernas hav någonsin blir oändligt blåa
Och guldklimparna sprids med vinden, omen bara för en tid
Så glittrar det mer för mig, än vad evigheten ger
Vad den ger eller borde, vem vet egentligen vad som är rätt
Varför slutar alltid handlingarna någonstans intill dig vareviga gång, så avklätt, ärligt och naket?
Det är sen timme och jag ligger intill ett gott hjärta
Ändå, kan jag aldrig vakna, utan att ha drömt det sista bladet i boken om dig
Är det illusion eller en galen slump, hur våra öden alltid lyckas att mötas
Vänskap eller kärlek, väcker galenskap liken på kyrkogården när vinden stormar i natt?
Varje gång livet dalar ner till bristgränsen, eller en silver färgad tår av lycka rinner längs en kind i krokig väg likt Donau flyter fram,
Andas jag aldrig helt ensam, för är det kyla och frost i natten, hur stor otroligheten en är
Så möter min beklädda andning något och man kan urskilja ditt svar,
Vart världen än befinner sig i natten och alltid
