Tempelmusikalen
Vi skymmer våra sorger i takt med att glasen återigen fylls på, musiken höjs
Ensamma själar dansar tätare än vad dag och natt har sin tärda olikhet
Omen för en kväll, söker tröst i en annan famn
Jag drömmer om den vackra dagen,
Cigaretter i dunkel, behaglig musik på halvdån nivå och indiska temuggar krockandes med halvdammiga tapeter i obegripliga mönster och en dos av för många timmar med solsken ,
Ska skriva en tempel musikal i kärlek och vardags tecken
Ståtlig och pampig, visa en och miljarder känslor i ett enkelt liv fött till en svår värld
Finna berömmelsen och behagas av festliga kvällar,
Utan tanken om ensamheten, någonsin igen
Om allting är en dröm för alltid, spricker bubblan inte för evigt
Ty jag svor med hjärtat seden inför eldsken och fullmåne, till vittne av tusental i stjärnor
Att aldrig vakna upp, från livet jag uppnår på drömmande väg
Tempelmusikalen
Vi skymmer våra sorger i takt med att glasen återigen fylls på, musiken höjs
Ensamma själar dansar tätare än vad dag och natt har sin tärda olikhet
Omen för en kväll, söker tröst i en annan famn
Jag drömmer om den vackra dagen,
Cigaretter i dunkel, behaglig musik på halvdån nivå och indiska temuggar krockandes med halvdammiga tapeter i obegripliga mönster och en dos av för många timmar med solsken ,
Ska skriva en tempel musikal i kärlek och vardags tecken
Ståtlig och pampig, visa en och miljarder känslor i ett enkelt liv fött till en svår värld
Finna berömmelsen och behagas av festliga kvällar,
Utan tanken om ensamheten, någonsin igen
Om allting är en dröm för alltid, spricker bubblan inte för evigt
Ty jag svor med hjärtat seden inför eldsken och fullmåne, till vittne av tusental i stjärnor
Att aldrig vakna upp, från livet jag uppnår på drömmande väg
18 Oktober 2010
Dolt bakom en mask utav passiva grimaser, om hur du uppfattar världen
Varför ler du inte i solen, så som de andra gör?
Hur tyr sig livet på en bana, där verklighet befinns i att allt som borde vara nära, tar avstånd och dör?
Tag dig i kragen, kära barn, gör livet värdigt
Ty dagarna är aldrig så gråa som nu
Stå på marken lilla liv, låt rosiga kinder smekas av en vän
Så vacker i sig, att avbildning resulterar i oavsiktlig falskhet
Som allt du verkligen inte är
Så tyst och stilla, ber jag dig att gråta ut emot min axel i kväll,
Så hopplöst och fint, samtidigt som solen somnar i takt med att stjärnor föds,
Ett tappert avslut av denna dag
17 Oktober 2010
Fridfullt, som den tappra sekund då dåtid möter nutid, och blir ingen evighet alls
Bara en stund i lugnet, som fryser sig för alltid utan att ens ägt tiden till sin första födelsedag
Det klingar i mina öron
Klingar, klingar
Den vackra duvans ögon är mörka av vishet, och i ägo befinns två blänkande vingar
Vingar, vingar
Duvan lyfter och flyger mot ett land vi inte har kunskap att tala högt om
Bara drömma, tyst i stilla ensamhet, för att dela tankar om fantasier, är byggt på skammen
Jag vill vara dom duvan, och flyga i oändlig tid tills fötterna står tappert mot marken
Kämpa evigt, ty igen rädsla bör vara för stark att trotsas
Likt sommarnatten, vi kysstes genom alkohol och solnedgång i den dämpande parken
I natt är jag ensam, för verkligheten small till
Som ett skott, rubbas den reflekterande bilden
Kyssarna som aldrig verkar funnits för dig, och mitt hjärta blöder i takt
Med duvan, vars tappra hjärtslag slutat slå för alltid
Men att sluta kämpa, är som att sluta drömma i mitten av en dröm,
Som att sluta flyga fast man nästan är där man vill vara
I fantasilandet, som finns bara man vågar tro
Under och mirakel, jag gör rebellernas uppror denna nya natt
Blodet ska inte rinna mer, och en kärlek så stark som vår,
Borde inte krossas, borde ha kraft nog, att återuppliva en vacker, död duva
Månljuset lever i en farlig tid
Kan man straffa annan grymhet än sin egen, i en verklig värld?
Frågor bor bara här, och det spränger även i kväll
Månljuset spirar, men alla vet att natten är farlig tid
Låt dig inte luras av skönheten, ty den är en idyllisk del av en dröm
Min dröm när ögonlocken hålles slutna, och jag drömmer varje natt
Att ditt undermedvetna någonsin skulle våga drömma om mig för en farlig tid med månljus
Tankarna är vackra, dagarna aldrig så långa som nu
Kylan finns där men biter inte, för jag är varm inuti
En famn att vara i aldrig så önskad, ett hjärta att jämföra slag med
Dela allting, med någon som dig
I natt är stunden inne, klockorna slår rebelliska slag
Månljuset fruktar inte den mörka tiden nu
Farlig tid omvandlas till behagligaste stunder, bara man delar de
Jag är i din famn i natt när vinden viner utanför mitt fönster,
Och känslan bör täcka universum i flera dussin omgångar, det är precis,
Som lyckans facit broderat i mönster
Monster och kärlek.
Det är galet, galet
Ljuset flexas och blinkar inte i takt, men det gör mig inget för jag är också i otakt
Verkligheten rubbas, världsbilden försvinner, förmågan till talet, till hjärtats valet
Hela världen skakar, det är galet, galet
Årstiderna mynnar ut i rätt skede, år efter år går och generationer blir lyckliga vittnen
Varför följer inte hjärtat samma schema?
Varför bankar slagen extra då dom inte borde, och hur lyckas man med att inte tappa förståndet?
Att inte bli galen, galen galen som hela världen, galen som man blir i en sådan som dig
Kanske borde världar inte mötas, för att inte kollidera
Troligen borde känslor som dessa förbjudas
Det finns monster överallt, men jag ser dom inte längre
Du har ännu sår som blöder, men jag gör allting jag kan
För att få din dag att le, för att stoppa flödet av nyansen röd så illa,
För att inga monster någonsin, ska leva i din garderob
En överbliven tidsram kan bli till något fint;
Oj, vad hjärtat klappar nu
I tid och otid, det är galet hur kärlek bränner
Kisar i målande tankar om ett liv byggt på drömmar, nyckeln är en gåta
Drömmar, visioner av murar att riva och hoppet att våga förlåta
En kall dag värmer om jag lutar tankarna på dina
Ett hjärtslag har aldrig slagit så i tusen, som stunderna vi delar i plural
En inre röst har aldrig skrikit så högt, som min vägleds ande stunden jag gick
I protest och raseri, uppjagad av felbeslut och singular
En röst att rätta och ett hjärtslag klappandes snabbare än ljusets strålar
Famla genom fantasi, prioritera verkligheten
En rätt väg att gå, och en sida att trotsa dönickar
En överbliven tidsram kan bli till något fint,
Jag mår aldrig så bra som i din närhet, du vackra
Och världen är aldrig så grå som dagarna du är ett bleknat minne
För allt vi är, har gjutits fast för en evighet till dess undergång och dödsdag,
Inne i mitt fumliga, oväsentliga sinne
En dikt gjord på grubblande tid, just som de flesta andra
Sänds in av det reflekterande ljuset,
Ramar in min fönsterkarm, ramar in min morgon
Vindens långsamma rörelse för den ljusa spetsgardinen i rörelse
Jag ser ut över gator, bussar, blöta stuprännor och oktober
Drömmer om en fantasivärld i realistisk påbrå,
Drömmer om färgen på dina ögon
Budskapet är flyktigt, luddigt och bara hälften blir sagt
Oktober och regnet är snart passerar, innan vi vet ordet av
Men en färg så stark sitter kvar, klistrad fast för att stanna
En känsla kan vara nog svår att definiera, men dessa är självklara i sättet att vara sanna
Se fantasivärlden öppnas här, framför mina ögon
Faller ner på knä, ser överlumpen ut över en vacker natthimmel
Stjärnorna är så många, överraskningarnas antal i area aldrig så få
Som kärlekens tyngd i kilo, som visat i sättet hur din närhet få mig i de mörkaste orka stå
Det skulle inte vara nog att räkna antal stjärnor,
Att mäta natthimlens area, eller hur fel det vore och tävla i att kunna vinna ett hjärta
Känslan är starkare än allting som blir materia om energin skulle omvandlas
Och utan makt att göra något kan jag endast se på, falla med oavsett vilja för ideologi
Igår, idag, i morgon och framförallt i natt, min existens grundas i att det kommer att vara vi
Fallet, jag tror det kallas kärlek
Bilden är tagen för länge sedan, 2 år sedan måste det nog vara?
I en annan tid.
.
och vad säger det yttersta facitens facits domare om vad som är rätt eller fel?
Är jag ensam, i att famla utan utgångspunkt
Kan verkligheten ramla, men långsamt ta sig upp igen fast det skakar tungt?
Men oj se, vad krångligt faktumet blir, odramatiskt
När viljan egentligen inte är att fly iväg någonstans, utan finna ro
En väg utan slut långt bort ifrån kärlek
En lek med livet, och blir prispengar till lycka eller idyll?
Vad jag hatar att jag aldrig kan glömma
Ett rostigt skrin med minnen ifrån länge sen, och jag skulle betala allt som går
För några minuter i vårat bort blekta förflutna
En stund i perfektion, och allt man någonsin kunnat önska i sin ägo
Känslor som dog bortanför många klockslags livstider
Så starka att om jag andas i en stjärnklar ensam, mörk och kall vinternatt
Bränner känslan grövre än brännsår, bildar stora hål i själen
Dagar som denna när allting snurrar och min näthinna skådar ett stjärnfall
Blickar jag mot himlen och den stjärna som dog, och önskar mig tillbaka
