Linda

Krunegård. Petter, Sounds och Maggio. This is in.
Vad händer med min musiksmak haha? Nåja, är säkerligen tillfälligt.
Glömde håkan ioförsig. Pluspoäng. Kanske inte är så tokig musik ändå?
Detta är iaf vad som gått rundgång i mina högtalare några veckor nu;

http://www.youtube.com/watch?v=yDfT2xtO6Ss&feature=relmfu
http://www.youtube.com/watch?v=TBS1-ztpFMI
http://www.youtube.com/watch?v=zNbnNAJ4oGY
http://www.youtube.com/watch?v=Bj5WozNl4ik
http://www.youtube.com/watch?v=bcTP84VSzSY
http://www.youtube.com/watch?v=SypWvVDukXQ

Gårdagen tillbringades hos farmor på ett utav de finaste ställena jag vet.
Stort grattis först till syster, som fyller hela 20 sommrar, vintrar, höstar och vårar!
Sedan ett lika stort grattis till min fina farmor, som även hon hade sin födelsedag igår.
Till er bägge, så mycket kärlek.

Senare med facit i handen, sådär svart på vitt
Då känns sanningen plötsligt skrämmande logisk

Havet är blåare än tåren

Bevisligen kan salta vågor slå hårdare än ett hjärta

Världen är egentligen så vacker,

Men vi lever alldeles för långt ifrån oss själva, för att känna det

 

Klagoande, lyssna nu till mina ord

Visa ni där uppe, vi har ett ansvar och vi nog så väl vet

Hur enkelt det är att skapa otakt i en snurrande planet

 

Hon hette Elin och var blott tretton år,

Föll inför samhällets skyltande ideal då hon levde sin fjortonde vår

Ville inte vara någon annan än sig själv, men man vill ju bli som de som lyckas

 

Omedvetande om ett lidande ersatte hon livet med ångest

Den mörka demon, som vi har här ringlande här ibland oss

 

Endast somliga har styrkan att överleva ett gatlopp

Samhället slaktade en flickas glädje, plus alla de som bara såg på

 

Höstlöven har dansat guldvals över gravstenen,

Och flingor fallit som en bädd i ett försök att trösta alla de vilseledda

Ty det går inte att nå lycka genom att sälja själen till ett idiotiskt perspektiv

 

Ja flickan hette Elin, och var blott tretton år

Fåglarna sjunger för alla de som saknar någon

Dagen då hon skulle ha påbörjat sin femtonde vår

 

Vågorna slår än såsom livet måste gå vidare,

Kanske kan de ensamma tycka sig höra hjärtslag utav de salta slag emot en tyst hamn

För en stund önska, att lätet kom ifrån deras saknades famn

"Låt kärlekens sanna flöde tala oavbrutet,
så vet du att hjärtat aldrig säger något ont emot dina älskade"

Vet inte varför, men har återigen börjat ta upp det där med att fotografera.
Det är kul och stora delar av vårat klot är vackert. Varför inte?
Här kommer lite 14e Juli ifrån en nyfylld 17-åring.

Har fått en liten tokig ide om att börja skriva på en bok. Inte säker på hur det kommer att gå än eller om jag kommer att fullfölja projektet heller, men försöka går ju! Har inget namn färdigt, men det kommer. Tänkte att allt eftersom det förhoppningsvis går framåt, kan jag ju publicera styckena här. Kallar varje stycke jag gör för 1,2,3...
Så, varsegod för er som vill läsa!

Stycke 1

Knack knack, knack knack. Pernilla slog upp sina halvt slutna ögon, och blickade emot den vita väggen, omsorgsfullt panerad i ek. Knack knack, knack knack. Samma eviga ljud, förde den suckade den stora klockan ifrån sig. Enda sedan barnsben då den stod tungt lutande emot träväggen i mormors stuga, hade den fört med sig samma suckar. Pernilla kunde fortfarande ana knackningar i slagen, och dessa aningar hade stört henne konstant enda sedan 10års åldern. Som om någon ville någonting, komma in och få göra sin röst hörd. En envis figur som inte bävade efter ignorans, utan istället fortsatte samma slag, i samma takt nu som då, trots att de gått över 25 år. Samma tröttsamma, eviga knackande.

Ändå stod klockan här idag, lika uppenbarad som solstrålarna som sakta smekte den vita gardinen och gav rummet om möjligt en ännu ljusare insyn.
Pernilla avgudade sitt sovrum, det ljusa öppnade upp hennes sinnen och kunde låta tankarna få flöda fritt. Alldeles perfekt skulle hon kallat det, om det bara inte varit för den suckande, knackande klockan.

Pernilla bollade bort tanken för en stund ur sitt huvud och sträckte istället på sin spänstiga kropp, för att sedan beslutsamt kliva ur sängen. Klockan hade krupit förbi nio och det var hög tid för att sätta igång med frukosten. Precis innan hon skulle gå ner för den egentligen alldeles för branta trätrappa hennes morfar hade snickrat ihop många år tidigare, passade hon på att slänga en blick ut genom fönstret.

Den typiska semesteridyllen var egentligen löjligt passande. Det fönster hon såg ut ifrån låg på en gata bestående av ytterligare tre små röda hus plus det stora vandrarhemmet som låg inbjudande nästan precis intill havet. Vattnet skiftade i grönblått och hon kunde se ända härifrån hur de salta vågorna gång på gång slog hårt emot kajen. Vandrarhemmets lilla kiosk hade visst redan öppnat, och två morgonpigga pojkar i 10-årsåldern gick nöjda därifrån ätandes på varsin glass. Måsarna skriade förnöjt under sina flygturer över vattnet, och Pernilla hade inte kunnat önska sig ett bättre ställe att få tillbringa sin sommar på än i hennes morföräldrars stora villa. Hon drog in ett djupt andetag, fyllt utav kustens saltuns.

Den stora vita villan tog henne gång på gång tillbaka till alla de ljusa minnen hon hade från sin barndom, och eftersom omständigheterna just nu var som de var ägnade hon mer än gärna tankarna åt förgången tid.

Hon noterade att det enda som egentligen störde den perfekta bilden framför henne var en stor grå lastbil som plötsligt kom körandes längs gatan, för att sedan hastigt tvärnita vid vägskälets vänstra sida, den väg dit stigen ner till havet leder.
Konstigt, tänkte Pernilla. Är tyskarna såpass tidiga i år?  Hon såg undrande på lastbilen en kort sekund. Sedan svepte hon blicken en sista gång över Nattholmen, för att sedan styra benen neråt mot frukostbordet.


En frän, bitande doft av tobak stack till i näsan, och de plötsliga kväljningarna fick henne att hosta till. Den hårt bundna tygbiten skar in i huden, och hindrade henne ifrån att kunna se sig omkring. Det guppade till då och då, och hon hade konstaterat att hon måste befinna sig i en lastbil, då utrymmet var litet men såpass stort att hon vid varje snävt vägsjäl rullade runt ett varv, och slog hårt emot antingen höger eller vänster vägg.
Just som ytterligare ett gupp fick hennes smala rygg att dunkas hårt emot väggen, stannade lastbilen tvärt. Hon hamnade på mage, och de bakbundna händerna hindrade henne ifrån att kunna ändra position. Istället blev hon liggande med kinden emot golvet, som var fuktigt och blandade upp lukten av tobak med avslagen öl.
Plötsligt hörde hon hur en hasp reglerades, och dörren rycktes upp.

”113, är här och nu klart ja. Tack själv, pizzan satt inte dåligt alls.”

Det var en mansröst som talade. Han avslutade meningen med ett lågt skratt, och hon kom på sig själv med att tänka på sin pappa. Han hade samma, kluckande skratt.
Helt plötsligt återkom det intensiva illamåendet, och den fräna lukten utav öl och tobak var bara smått bidragande orsaker. Hon visste vad som väntade, och en tår hade förmodligen runnit sakta nerför hennes smutsiga kind, om inte den hårt knutna tygbiten fanns där som en uppsugande servett. Hon kände hur någon, förmodligen mannen som precis nämnt numret, tog ett tag runt hennes höft. Det sista hon noterade var känslan av hur en hand intensivt började smeka hennes hud. Till en början utanpå jeanstyget, för att sedan fortsätta genom att trycka sig ner innanför de åtsittande byxorna. Hon la på minnet hur kall den främmande handen kändes emot hennes hud. Sedan drogs dörren igen med en hård smäll, och allting blev svart.

En fortsättning med Stycke 2 kommer förhoppningsvis upp snart!