Linda

Går på vingar av glas, fasar för framtidens epok och att drömmarna går i kras

Jag tappar grepp om tid och rum

Flyter fram igenom en nyställd gloria

Var är dåtidens murar bakom säkerhet, och kan man sakna det som aldrig var ovisst?

Det blåser i träden och vinden för guldskimrande löv med en försmak av höst vidare

Jag ångrar bitterljuvt gårdagen, även fast känslor inte kan styras

Här står konungen av makt, marken är täckt av nyflyttade guld som prasslar, här står jag

Frågan är egentligen inte alldeles felstavad eller ens särskilt svår, vart står du idag?

Månen är inte fruktad nog, och natten har inte avslutat sitt kapitel med lyckans sigill

Mörkret råder ingen tvekan längre, men en stjärnklar himmel som speglar silverprickar lyser

Lyser för mig ikväll, kanske också för dig

I någon annans famn, kanske där dåtid aldrig ens fanns, långt bort någon annanstans

Jag vill inte gå ensam hem ikväll

Tomma tankar fyller upp dåligt sällskap

Och skuggan skrämmer med det förflutna

Ge mig himlamark och vägval

Visa in i grubblande av nekande tvivel

Jag är då, imorgon och just nu idag

Var finns din plats?

Det blåser ute och hösten är på ingång

Vindarna visslar och sjunger en ensam vandrares sång

Dagarna som var våra rosslar sakta bort, skyms av damm och nutid

Vägarna vi satte stegen på är igenväxta

Även fast allt vad man kallar mistel idag är dött

Ge mig en ny färg, som kan sätta ord på hur jag känner

En ny väg, med okänd plats för steg att ta

Sådana som du växer inte på träd

Det är tystnad med ensamt efternamn som är sällskapet inatt

Jag ska odla min egen björk i hjärtat,

Med smaragdfärgade blad såsom färgen på dina ögon

Kan du se mig då?

Ge mig himlamark och vägval

Visa in i grubblande av nekande tvivel

Jag är då, imorgon och just nu idag

Var finns din plats?

Känslan av melodin kombinerat med ord

Jag fick en ofattbar stöt av dåtiden

Våra kroppar emot varandra till musik av guld

Fångade, i nuets enkelhet av lycka

Det var vi mot allting som betydde något

Kärlek segrade över ingenting

Det kommer aldrig igen, dagarna av förenad perfektion i oss

Men då och då, mellan sommarens glada nu tid

Kan en låt av Kent helt oskyldigt klinga ut sin ton

Jag dras tillbaka till höstens varma färger, följda av snöflingors nedfall och känslan av kärlek

Jag fick ett halvår vackrare än några andra känslor

Odefinierat, överallt utom klapprande hjärtan

Återigen, blir jag fångad av samma stöt, samma tidsmaskin

Dåtid blir nuet i form av kristallklara minnen ifrån det vi hade

Så ofattbart passande i varandras armar, så enkelt

Det var vi mot allting som betydde något

Kärlek segrade över ingenting

Jag snurrar runt utan att veta vart jag vill

Jag snurrar runt utan att kunna stå sill

Hjärnan bankar och bankar, levererar tankar och tankar

Staden är andrum och människor jag möter kaos

Ge mig mera, farten lugnar och lindrar

Symboliskt mätande i tid och otid,

Jag är en galen del av ingenting

Så vackert i tystnad

Och doft dold av två människor vars hjärtan dunkar i takt

Läskigt trovärdigt

Långt bort ifrån min idylls sanning

Är det egentligen krångligare än så?

Fast kanske måste ömkan innebära att samvetet skavs

Den friska luften sipprar in emot mitt slitna skrivbord

Ljusa kanter, nötta av många års mark till papper som föder sagor

Jag är rädd för otroheten,

I att ingen är menad sådan kärlek

Ett djupt andetag och ett skarpt hjärtslag

Dom nötta kanterna vars bruna trä börjar skymta fram,

Har samma färg som dina ögon

Och jag kämpar, för att inte drunkna i extas

Tack vackra morgon, filmen The Reader, 3:e koppet hett chai te, och en harmonisk ensamhet för inspiration.

Tagen i slutet av maj/början av juni, en händelserik eftermiddag med fina fiskar.
Fina fiskar, även kallade vänner fantastiska vänner.

Nästan så att det kan spegla mina känslor

En kontrast närliggande, att kunna röra vid tomma intet

Hade inte hjälpt om jag använt en hel värld med färger för att försöka spackla

Tanken på dig

Får min kropp och stabila verklighet att vackla

Titta upp mot stjärnorna

Spegla dig i natthimlens vackra djup

Håll mig hårt och nära för alltid

Värm mig med att bara vara du

I framtid och det som var, men allra helst bara för allting just nu

Varför ringer du inte ikväll

Som att få höra telefonens giriga signal

vore andledningen att andas igen

kanske är det sanningens röst som avbildar spår

av saknad djupt i själen

för utan allting vi var

skriker någonting på hjälp efter tryggheten som fanns

Nu och imorgon är jag ensam i sekunderna, fritt famlande ute i ingenstans

Första gången vi träffades,

Var dina läppar rosenröda och jag trött på att definiera filosofiska tankar på caféer med kappekoppen som sällskap dag efter dag

Och jag rös av hur enkelheten med dig i sällskap sände ut ett ljuvligt behag

Som att hitta en diamant i berg med arean av evigheten

På första försöket med glasspade

Så ler jag varje gång din närhet befinner sig här

Och mitt hjärta ler med mig, likt de sörjer så fort du är där

Borta, någon annanstans

För våra andetag slår samma takt, som oskriven kärleks dans

Ge mig ett uns av lycka

Genom att bara finnas nära

Visa att kärleken kan hålla

Hjälp mig att allt de svåra stapla på stadiga högar, allt tungt framåt och tillsammans bära

En själ så likasinnad mig som din visades vara

Trodde jag var oskriven lag att aldrig finna

Men våran tid har för mig lyckats förklara

Att alltingen kärleken har, kan man faktiskt om man vågar vinna

Jag älskar dig för alltingen vi har

Och för sättet du gör det svåra till enkelt med att bara vara

Vill du kommer jag alltid stanna vid din sida, finnas kvar

En sagolik tystnad

Giriga, skarpt röda läppar som plötsligt möts

Vackra ögon ser djupt in i varandra innan dom sakta slöts

Dammet från forna minnen speglas i luften runt om dom, men försvinner sedan sakta

Innan tystnaden bröts

Tätt intill varandra till dom ljuvaste tonerna av det vi kallar musik,

Dansandes, i ren lyckas takt

Hennes långa hår sveps med i det fläktande vinddraget från melodin

Som guld lyser hans ögon och från musiken hörs i bakgrunden en spelande violin

Från den slitna tapeten bakom dem mönstrad med gammalt rosa rosor,

Från parets harmoni, från den spelande grammofonen,

Doftar det kärlek

Läpparna som möttes,

Ögonen som lyste i guld, och tonerna så enkla och vackra, nynnandes på en sagas budskap

Känslorna som ihop stöttes,

Runt om det,

Doftar det kärlek



Bild, tagen i början av sommaren 2008.

Nu lägger jag upp ett påhittat kärleksbrev, skrivet någon gång under våren 2010,
under ett skrivarprojekt med tema Kärlek, i skolan.

                                                                                                      Daterat: 22 Oktober 2009.

Senast jag såg dig blåste ditt mjuka, halvlockiga, långa, blonda hår över dina smala bleka axlar, medan du skyndade över övergångsstället, bort mot Citypace Street.

Om jag inte minns helt fel var det i onsdags kväll, och höstlövens färgglada färger lyste som guld, blodröda och lilaskiftande rubiner, överallt runt omkring dig.

Hela bilden var så vacker.

Bilden av dig.
Sarah, din närhet får min kropp helt fysiskt att skälva till, och att få smeka över dina tydligt urskiljande skuldeblad, eller att få lägga armen omkring dig för att värma eller ge dig känslan av behörighet och trygghet, tar mitt hjärta upp på vidder och höjder jag inte trodde var möjligt.

Med dig får jag känslan av att ingenting är omöjligt. Min kärlek till dig är så stark, jag betvivlar inte att om jag hade använt kraften den ger, skulle jag kunna göra hästar till vackra enhörningar med skimrande vitgrå päls, silkes manar och silverhorn, och se dom svävande flyga iväg upp mot skyn, och evigheten, Flyga för oss.

Jag kämpar för att inte drunkna i dina himmelsblåa ögon, trots att det bemärks rent av omöjligt, tänker jag aldrig sluta upp att ta mina kravlande simtag.

Att säga att du är allt jag någonsin drömt om känns klyschigt, du är mer något av alltingen jag trodde det inte gick att hitta.

Tanken jag dyrkar mest av allt i hela världen är en framtid delad med dig, men gång på gång för jag skarpt säga till mig själv att sluta förutspå tid som ännu inte är inne.

En relation är som ett ömtåligt timglas, och så länge sanden rinner som den ska lever lyckan, men likväl kan den snabbt börja rinna snett, i följd av att timglaset välts, och krossas.

Därför har jag beslutat mig att leva för varje dag som jag får med dig.
Den bästa känslan som går att uppleva är att få möta dina naturligt näst intill blodröda läppar, eller att få dom att le så hela mitt hjärta skakandes börjar smälta.

I vilket fall som helst, kan jag lova dig att jag har isolerat vårat timglas med extra tjocka väggar.

Jag älskar dig Sarah, så mycket, och hoppas på att för alltid få ha tillgång till lyckan och turen att få höra dina hjärtslag, dunka så harmoniskt emot mina.

All min kärlek!

Din Simon

Vänskap som dör, kärlek som inte skapats

Saknaden efter mening fyller mina dagar

Jag vaknar upp, gör det som borde göras, finns till och söndriga själar lagar

Men min egen har jag gömt

Under bråte av dammiga minnen

Tömt,

Alla känslorna som en gång fanns

Men bara jag tog tiden att lyssna till mitt hjärta riktigt noga,

Skulle jag hitta dom där inne, någonstans

Trots bekymmer högre än klippiga, snötäckta berg

Skickar jag med fantasin var natt en snövit duva

Att försöka nå mina drömmar

Trots att bekännelsen av min fel fyllda, men ärliga insida ömmar

För starkhet är att tro

Fast det är omöjligt att egentligen lyckas

Och att acceptera sina brister

Även om det inte kan kallas enkelt

För tillslut lär man sig att det bara är falskheten man faktiskt mister



Dikten är somsagt ett tankeverk med några månader på nacken.
Bilden, någon gång ifrån förra sommaren/hösten.

Jag skulle vilja banda mina tankar för att se om jag är psykiskt sjuk,
Och jag skulle vilja måla i min hjärna med tipex för att få bort dig ur banan

Detta är en sång om onödiga tankar
För att en sång ska bli hundra behövs hundra viktiga tankar
En sån om ingenting är just ingenting, eller?
Kan ingenting plus onödiga tankar bli en viktig visa?

Mitt ingenting, kan det vara någon annans allting?
Ditt ingenting,
Kan jag bli lycklig där?



Bild tagen någon gång i juni, Skeppsviken i Uddevalla.
En sommarkväll jag minns som vacker, kombinerat med skratt och perfekt sällskap.

augusti, 2010. Någonstans emellan säkerhet, tvek, soluppgångar och stora tekoppar.

Jag är nästan lika osäker som vindens väg
Vill jag dansa intill dig inatt?
Kommer mina tårar att rinna och bli salt musik
Eller stryker du långsamt handen över min kind i sommarnatten

Ärligheten varar längst
Men en annan karta till kärlek kan leva längre

Fanns det timmar hade jag målat hundra tusen blåa träd,
Och avbildat världen i kontraster till känslor
Nu sover jag vidare i oklara värderingar
Om hur vida vi slutligen mynnar ut i kärlek eller ej

Som nejlika och timotej doftar
Kan jag känna vittringen av grubblande tankar ifrån en annan atlet
Som en dansös kan dansa
Är våra delade dagar lika vackra


Jag var frälst i rebelliska tankar och tonårstolkningar, men det är såhär jag ser på världen;

70, eller kanske flera miljarder år senare, kommer jag fortfarande vara lika säker som idag.
På himlens blåa färg som visar svaren i dina lika blåa ögon ,
Eller är det bara en påhittad idyll om att det finns verklig kärlek mellan oss?
Igår, idag, imorgon, någonstans alls,
Finns det liknande hjärtan som också slår i takt som våra?

 Logik- Krångligare än mattematik. Ändå visste jag knappt vad gånger var.
För hur osannolikt är inte faktumet att jag skulle kunna rita en graf i hur många
Gånger extra hjärtats slag slår i närheten av dina steg

Pennan är mitt sätt att tala, och jag blir fri för stunden
Tankarna kan löpa ut
Domedagen - När kommer den, och vem blir min Romeo?


Hade tänkt få ihop detta till en låt, inte helt hopplockad och iordning än bara!